Insiktsbloggen: Vad gör du nuförtiden?

130531-Mariaberg-157139En typisk ”pensjo” fråga. Vad gör du nu för tiden:  

Eftersom jag är pensionär sen ett år tillbaka så får jag den frågan. Tycker mig ana en underliggande fråga ”hur får du tiden att gå?”
Ja hur får jag tiden att gå när jag inte går till ett jobb varje dag. Tycker mig  också höra en liten rädsla från frågeställaren som ju också ska bli pensionär en dag och vad gör man då, hur får man tiden att gå??

För att inte frågeställaren ska oroa sig för mycket så svarar jag ofta snabbt  med en lång, kanske till och med för lång, innehållsrik förklaring till vad jag gör en helt vanlig dag.  Det blir  en hel  del av allt det som jag tycker om att göra. För nu hinner jag det ,när jag inte har någon annans måsten att utföra.  Nu gör jag det man längtar efter när man jobbar,för nu bestämmer jag över min egen tid, mina egna behov, min egen vilja, vad  jag vill eller inte.

Dagarna går väldigt fort när man har roligt.

Det var inte så att jag inte hade roligt på mitt jobb. Jag gjorde väldigt mycket som var häftigt,roligt och utmanade, men att det här pensionärsåret skulle bli så roligt, det hade jag inte trott och  att så många  oväntade möjligheter  skulle dyka upp, det hade jag inte trott.  Allt jag har behövt göra är att fråga mig själv” Vill jag göra det här?” Och så har jag resonerat med mig själv och kommit fram till ” Ja det vill jag”.

Största problemet just nu är var ska jag vara?  I Halland eller i Farsta.  Ska jag  gräva om mitt trädgårdsland och uppleva hösten i Halland eller gå på en kurs i praktiskt filosofi, en skrivarkurs och ha tillgång till en hela storstan. Jag får välja. Prioritera.  Inte ens som pensjo kan man göra allt samtidigt. Jag får vara lite filosofisk istället.  Allt behövs inte göras nu, det kommer en vinter som bli bra för kurs och sen kommer det en vår och då vill jag så och plantera  i mitt nya trädgårdsland. Så hur svårt kan det valet vara?

Så: Gräv nu, gå på kurs sen.

Jag gör inte saker och ting lika fort som förr. Jag tar lite mer tid på mig, är lite mer ordentlig och omsorgsfullt och då kan det bli rätt bra.
Dessutom tycker jag att det är roligare när man inte behöver ha bråttom.  Jag kan gå där och fundera i lugn och ro hur jag vill att trädgårdslandet ska se ut hur djupt jag behöver gräva, och när det väl är färdigt kommer jag att vara så otroligt nöjd med att jag har gjort det.  Nu ska jag bara se till att jag börjar så jag får uppleva det där härliga.

Leva tar tid, och vi har bråttom det är så mycket som ska göras varje dag att man inte hinner med det där som kanske är livet, det som är meningsfullt som att vara med sin familj och vänner, uppleva naturens alla skiften, hinna med sig själv och mycket mer. Fysikprofessern Bodil Jönsson, som bla har skrivit boken 10 tankar om tid har nu skrivit en bok om pensionärstiden:
Tid för det meningsfulla. Boken börjar med en bild av damen på cykel och texten:

Hela livet hade hon försökt ta den snabbaste cykelvägen till jobbet.  Nu började hon undra:”Vilken är den roligaste?

Bra fråga man kan ställa sig. Borde man ställa sig varje dag.
Livet är värdefullt. Och jag vill gärna hålla mig levande tills jag dör.

Så ett  kort svar på frågan ”Vad gör du nuförtiden?” är:

Jag lever. Varje dag.

 

 

 

 

 

 

 

 

Inisiktbloggen: Vem styr mitt liv?

 

     Ut och
S P R I N G
det är underbart

Då och då funderar jag på vem eller vad som styr mitt liv? Är det jag eller är det någon annan. Är det min innersta vilja att gå upp tidigt på morgonen och springa 5 km och sen ta ett bad i havet.  Det känns inte så för i så fall så skulle jag väl inte ligga i sängen och ha långa överläggningar med mig själv om det positiva i att ge sig ut och springa, hur härligt det sen känns med det där morgondoppet.    Överläggningen kan handla om att jag kan ju promenera, för det är inte ansträngande, eller gå direkt ner  stranden och bada.   Det där kan hålla på en stund men resulterar nästan alltid i att jag ger mig ut och jag håller mig alltid till min ursprungliga plan. När jag snör på min skorna så tänker jag att i morgon behöver jag inte springa då kan jag  ligga kvar i sängen och läsa tidningen.
Behöver!  Är det så jag ser det att det är ett mer ett måste än ett behov av att få springa. Så vem är som bestämmer jag eller är det någon annan?  Är det verkligen jag att springa?  Jag tycker ju  om att dansa och sjunga i kör. Det är som om det där springandet inte  riktigt är jag.   Någonting som jag har tillfört  mitt liv men inte integrerat.  Fast jag hållit på med det i många år!

Så varför dessa överläggningar? Är det rädslan som styr mig? Rädslan att inte orka  de där 5 kilometerna. För det blir ju aldrig lättare.  Eller handlar det om motivation?

Jag har en bild av jag ska springa fort med lätta fötter men det händer nästan aldrig.

Man kanske inte kan springa fort med lätta fötter vid min ålder men att jag gör det.

Jag borde istället  vara tacksam över att jag fortfarande kan springa, att jag faktiskt orkar mina 5 km och ibland lite mer och komma ihåg hur glad jag är när jag har gjort det hur gott det känns i kroppen och i sinnet. Lättare att le lite åt mig själv och mina rädslor, att inte orka eller  brist på motivation.

För varje gång jag övervunnit min motivationsbrist leker livet. Sist var det när jag målade om några väggar i sommarhuset.  Det blev krångligare och svårare än jag trodde och jag var på väg att ge  upp och jag tänkte på att jag skulle få höra att jag slarvat där ,att det var snett här och titta där hade jag missat osv.  Man kan tappa motivationen för mindre. Helt otroligt hur jag kan hålla på.
Men jag gav inte upp, jag fortsatte tills det var klart. När jag sen satt  i min soffa och tittade på väggarna så var de ju helt ok.  Rätt färg, rätt beslut och skavankerna som jag själv sett var knappt synliga.

Så vem är det som styr mig? Är det jag, min inre censor eller någon annan?  Kanske både jag, censorn och någon annan men jag bestämmer. När jag trots allt gör saker även om det tar emot så har jag ju bestämt att göra det.  Så mycket vet jag. Och då är det min vilja öven om jag inte är världsbäst på det jag gör men gör det ändå. Jag lär aldrig springa mina 5 km på någon rekordtid. Fast det är ju alltid  lite kul om jag kan springa lite fortare än jag gjorde igår. Så då är det väl inte rädslan som hindrar mig utan mer motivationen.Varför springer jag? Jo jag springer för livet. Det enkelt och jag håller mig i form. Och jag målar om väggar fast det är svårare än jag tror. Jag lär mig hur jag ska göra nästa gång och jag lär mig om mig själv.  Är det inte det som är utveckling?