Insiktsbloggen: Tillit i stormen

Havet stormar

Det blåser hårt i Frösakull. Havet dånar och  vräker sig vildsint över stranden. Träden vajar fram och tillbaka men det är inget mot gårdagen nu blåser det bara ca 14-15 meter i sekunden igår var det närmare 40 i byarna så det var inte konstigt om jag var orolig för mitt  lilla hus och den stora björken som står alldeles för nära.  Hade orkanstyrkorna fått grepp om den hade den fallit över huset.

Men en gammal björk är en gammal björk även om stammen inte mår så bra nuförtiden.

-Den har stått här i många år och klarat både Gudrun och Pär, det är klart att den kommer att klara det här sa mannen som tar ner trän när jag äntligen fick tag i honom i går eftermiddag.   Hur kan du vara så säker, frågade jag.

-Det är en gammal björk, den är stadig även om stammen kanske kan vara lite åtgången, så jag vet.  Men i nästa vecka kommer jag och tar ner den det är dumt att chansa man vet inte när nästa storm sveper in. Man vet inte hur mycket en gammal björk orkar med.björken

Han lät så trygg och så jag lugnade ner mig.

Men under körrepet kom sms från mina vänner om orkanvindarna, hus som skakade, Nissan som svämmade över,tak som flög av.

Fick påminna mig om att  en gammal björk står stadigt men vad händer om någon av kronans grenar går av?

Är man 50 mil bort är det inte så mycket man kan göra.  Det blir som det blir.

Man får ha tillit.

Jag gav mig iväg från Farsta vid 7 tiden i morse, fick under resan reda på att huset stod där det stod, och björken med.

Klockan 12 var jag framme och kunde bara konstatera att jag nog haft en del tur den här gången med.

Överallt i Frösakull har träd fallit, stora stolta tallar och höga bulliga björkar med enorma rotvältor.

Nu ska jag sätta ett band runt björken ett band som betyder: Den här björken ska tas ned!

Det kommer att bli tomt, den har gett underbar skugga heta, soliga sommardagar.

Men gräsmattan kommer att bli glad och grön.

Insiktsbloggen: Hur ska det gå för björken i stormen

 

Björk i stormTräden vajar lite i vinden.  Byggherrens flaggor fladdrar. Det här är bara början, vindarna kommer att tillta även i Farsta.

Oron gnager i magen när stormen som kommer att dra in över västkusten och drabba Hallandskusten med full kraft nu har uppgraderats till en 3:a av SMHI.

Varför sitter jag här?  Borde jag inte rask sätta mig i bilen och åka ner till Halland och Frösakull idag istället för i morgon?

Jag oroar mig för den stora björken som står för nära huset och som vi bestämt ska tas ned under hösten för att den är just för stor och inte helt stabil längre. Tänk om stormen tar den? Då kommer den att falla över mitt hus med sin nya fasad och nya fönster. Så varför åker jag inte ned idag, varför vänta tills i morgon?

För att jag  har saker att göra i Stockholm under dagen och så ska vara med på en viktig körrepetition i kväll. Vår konsert den 7 november närmar sig. Men är den viktigare än huset?

Vad kan jag göra i orkanvindarna i mörkret?  Jag kan knappast hindra björken från att falla.

Och hur läskigt kommer det inte att vara i natt med vinden vinande och slitande i björken och hjärtat i halsgropen i väntan på det stora braket.

Björken klarade Gudrun och Pär borde den inte klara den här? Är det tredje gången gillt? Och står den kvar ska den snarast tas ned. Oron snör till halsen och jag försöker hitta ett enda telefonnummer till mannen som ska ta ner björken  Men honom når jag inte. Han har väl fullt upp en dag som idag, när alla håller andan och hoppas på att:

”så där illa kan det väl inte bli, förra gången de varnade blev det  ju inget”.  Är det det som dröjt sig kvar som gjort att jag suttit lugnt och inte brytt mig särskilt. Eller är det det gamla vanliga att jag inget gör förrän det verkligen verkar bli verklighet? Och det är det nu och kan det vara för sent?

Varför ska jag skjuta upp det som kan göras idag till morgondagen. Har jag levt för länge med devisen Det ordnar sig!?

Som om saker och ting görs av sig självt. Inget gör sig av sig självt. Man måste ta tag i det som ska göras.

Men måste man inte ha tillit?  Till att det ordnar sig.  Nu är jag där igen, men kan man ha tillit till vädrets makter?  Vädret är nyckfullt och meteorologerna kan ju trots allt bara ge oss prognoser om vad som komma ska. Och det är kanske de där prognoserna som ställer till det, som gör att vi inte riktigt tar  väderutsikterna på allvar. Det blir som det blir.

Men imorgon, om björken står kvar, när jag kommer ner till Frösakull, ska jag genast se till att den blir nedtagen.

För det kommer fler stormar och orkaner.  Det är jag ganska säker på.

Insiktsbloggen: Höst och vår

IMG_4472

Jag har krattat, min gräsmatta, lämnat en del löv till maskarna,  jag har grävt mitt trädgårdsland och i mina rabatter.  Jag har tagit bort plantor som inte kommer att överleva vintern. Jag har planterat nya som kommer att blomma nästa sommar. Jag har stoppat lökar i marken som kommer att växa upp till våren. Jag har förberett för våren och för varje nedsatt påskliljelök har jag tänkt: Så vackert det kommer att bli här i vår.

Det är lite lustigt med trädgårdsarbete. Det ligger alltid en halvår i förväg och i vår är det dags att fundera över vilka höstblommor som ska pryda rabatten.  Det är bara just mitt i sommaren som man kan njuta av det man har planterat och tänka: Jaha, blev det så här!

Vintern är drömmarna och planerandets tid,  då gör man ritningar och skisser av trädgården, då läser man frökataloger, köper fröer,  förodlar och belamrar fönsterbrädan med allahanda små krukor med frön och skott så allt är redo att stoppas i jorden när risken för frost är äntligen över.

Men nu är vi mitt i hösten. Är det inte en ovanligt vacker höst i år? säger många jag möter. Jo det är det.  En ovanligt vacker höst.

Aldrig har väl färgerna varit så starka. I så många nyanser av gul,orange, sprakande rött och milt grönt. Jag har kört mellan västkust och östkust och förförts av det färgsprakande landskapet. Men minnet är kort, alla höstar är kanske lika vackra

Men nu när jag förberett våren kan jag leva i nuet. I hösten. Den vackra och än så länge milda. Kylan lär vara på väg.

Som alltid var övergången till hösten lite besvärlig. Jag vill gärna hålla kvar sommaren en tag till och att inse att det jag sett fram emot är över, att nu är det slut,är vemodigt. Förändring är svårt vi vill gärna att det ska vara som det har varit. Men efter en tid så anpassar man sig. Årstider är inget man kan kämpa emot.  De kommer och går vare sig vi vill det eller inte.

Så när det är dags att kratta upp björkens löv som täcker hela gräsmattan då är det point of no return. Det finns inte någon återvändo, hösten är här och sommaren är nu bilder i mitt bildarkiv.

Höstens färgprakt är som ett fyrverkeri till det som varit. En sommarens grand final.

Nu kan vi flytta inomhus, låta trädgården vila och vara i höstnuet.

Insiktbloggen: Roxy, den lilla hunden

RoxyI förra veckan var jag hundvakt några dagar, till Roxy  en liten Shih Tzu flicka med ullig päls och rosett i håret som hindrar håret att skymma ögonen då skulle hon inte se mycket. Att se kanske  inte var så viktigt för en sån liten hund som ursprungligen kom från Tibet och sen fick som uppgift att värma kejsaren  i Kinas fötter. Kanske även kejsarinnans men det vet jag inte.

Nej hon var inte min fotvärmare, hon låg för sig själv på mattan, under stolen, under bordet, helt utsträckt på golvet i hela sin längd eller också hade hon rullat ihop sig till en liten boll då sov hon fick jag lära mig, låg hon utsträckt så vilade hon bara.
Vi kom nog rätt bra överens. Men ibland funderade jag på vem det egentligen var som styrde den här relationen. Jag upptäckte att jag var rätt fokuserad på henne. Hur hade hon det? Var det tråkigt, för lite ljud, för mycket ljud, för lite aktiviteter ,för mycket?  Så där höll jag på.  Satt jag för länge vid datorn, läste jag tidningen för mycket, gjorde jag helt enkelt för få saker med henne.
Asch tänkte jag jag måste ju gräva mitt trädgårdsland, men hur ska det gå till?  Runt mitt lilla sommarhus finns inga staket och grannarna har inga heller, måste jag koppla henne?  Om jag inte gör det kommer hon att springa bort när jag inte har koll på henne?  Men ,tänkte jag, de där små benen kan väl inte springa så fort. Jag hinner ifatt henne. Så jag grävde och Roxy gick runt och nosade på på blommor och buskar, sen gick hon till grannen och sen ner där bäcken rinner. Men jag såg henne. Jag hade koll.  Oftast. Och jag hade mitt trick att ropa på henne samtidigt som jag höll upp lite hundgodis. Jag hade fickorna fulla.
Men Roxy är en smart liten hund. Hon kom snart på att bege sig av till grannen för då skulle jag ropa på henne och hon skulle få godis. Så klart!  Men när jag som bäst höll på att  gräva i pallkragar,sand och gräsmatta, då passade hon på.  När jag tittade upp var  hon puts väck. Såg henne inte, ropade, tog fram godiset och ropade igen och ropade igen  och då kom hon, undrade nog varför jag ropade så, Jag var glad att hon kom när jag ropade. Hon  fick  sitt godis, la sig sen  till ro i solen och gnagde på ett tuggben.

Men vi har gått långa promenader med utan godis.  Jag har lett hon följt efter tills vi var på hemväg då tog hon täten och jag hängde efter.
Vi har undersökte stranden och klipporna, hon har vaktat när jag badat, jo det var i förra veckan, hon  har hoppat modig från sten till sten, och sprungit fort och långt på korta ben.  Väl hemma har hon rullat hon ihop sig och somnat.  Vilken liten kompis. Sällan klagat då har hon bara satt sig på rumpan eller bestämt börjat gå åt andra hållet. Det var bara att ge sig.
Så småningom slutade jag  bekymra mig om hon hade det bra och bara grävt och  flyttat jord och sand, hon  hade nosat och gett sig ut på egna små utflykter ,kommit när jag ropat.
Men den här sista dagen kom hon inte när  jag ropade. Hon var bara helt borta.  Var var  hon? Var skulle jag leta?  Oron spred sig snabbt i min kropp.
“Men inte nu Roxy,  snart kommer ju  snart din matte och hämtar dig”. Jag ropade så att det ekade i hela sommarstugeområdet men hon kom inte. Men var tusan var  hunden?   Och så tänkte jag på räven som  drar runt här.  Och blev ännu oroligare.
Så, plötsligt, kom hon, i full fart med flaxande öron, rosetten på sned, flåsande och hoppande.  På ett riktigt  bushumör. Vilken lättnad det var.  Jag kramade den ulliga bulliga lilla kroppen. Hon hoppade vidare, la sig ner, hittade ett gammalt tuggben som hon inte gnagt färdigt på . Jag grävde klart  och fick till mitt trädgårdsland och tänkte att nu vet vi var vi har varandra.  Kändes riktigt bra. Jag var nöjd och trött.

Ska jag skaffa hund nu då? Jag har ju pratat om det länge. I flera år. Min svärdotter undrar vad det är jag funderar på.  Hon tycker att jag har funderat tillräckligt länge och om jag inte skyndar mig nu så kan det snart vara för sent. Nej det har hon inte sagt, det säger jag.  För visst tänkte jag att det nog var lite skönt när matte kom och hämtade Roxy, en liten timme, sen saknade jag henne.
Det är väl så att det blir ju ingenting av någonting om man bara går omkring och tänker hela tiden och inget gör.   Det svåra är att bestämma vilken sorts hund jag ska ha.  Så jag tänker och tittar och googlar och pratar med mina hundvänner om vilken sorts hund jag ska ha. De kommer alla med olika förslag, jag blir mer och mer förvirrad. Förstår att här gäller det att hålla huvudet kallt och hjärtat varm och klappande för den hund som jag hoppas inom en inte alltför lång tid ska bli min.