All posts by Marika

Insiktsbloggen: Underbart är kort

IMG_5599

När jag vaknade i morse var det helt vindstilla.  Och solen lyste in i mitt sovrum .
Det var länge sen det var  vindstilla och solsken, visserligen bara 13 grader men det vet man ju att temperaturen stiger snabbt. Och då gäller det att passa på om man vill springa lite på stranden.
Vindstilla, det händer ju nästan aldrig här i Härliga Halland. Då gäller det att passa på!
Klockan var bara 7 men halv åtta var jag nere och sprang längs stranden med solen i ögonen och vågskvalp i öronen.

Det var bara jag och några öronmaneter som man inte vill trampa på,kan bli lite slirigt.   IMG_5564

Varm och svettig hann jag  med ett dopp också  innan jag såg  hur molen började visa sig över stranddynerna.Det gäller att fånga  ögonblicket, man kan ju aldrig vara säker hur länge det underbara varar. Osäkerheten gör att jag måste kolla min väderapp. Vet inte hur många gånger per dag som jag kollar  den.   Och den tycks stämma så när som på en halvtimme hit och dit.  Klockan elva kommer molen skymma solen, vinden tilltar och regnet  kommer att hänga i luften.  Stämmer väl så där, vill ju att det ska regna på mina tomater och bönor men det räcker tyvärr inte till så jag får vattna!
Det enda man med säkerhet vet är att underbart är kort, alldeles för kort. Funderar om det är just den där korta tidsrymden som gör det underbara underbart. Men blir det mindre underbart om det vara länge eller för evigt?  Är det inte underbart längre då?  Är det bara som det ska vara.  På sommaren ska det vara varmt, solsken och bara lätta molntussar på himlen.  Det är väl som det ska vara Helt enkelt: Underbart!

Insiktsbloggen: Jag, en riskgrupp

Riskzon

Jag borde ta mitt ansvar annars utgör jag en fara för samhället.

Jag är 67 år och därmed en risk för samhället om jag inte vaccinerar mig. Mot influensan. För nu tillhör jag en riskgrupp.

Jag har sällan varit sjuk. När jag har insjuknat så har det mest handlat om att jag inte har kunnat prata. Stämbanden drabbades men det var väl ett sätt att få mig tyst.

Är jag en dålig människa om jag inte  gör det?

Ska jag vaccinera mig eller inte, det är frågan?

Vi 65plussare  uppmanas nu att vaccinera oss, myndigheterna verkar trötta och  irriterade över att vi inte flockas på vårdcentraler och vaccinationsställen.
” Varför förstår inte de här gamla människorna att de måste vaccinera sig. De kan bli sjuka och behöva vård.”
Läkare och sjuksköterskor får rycka ut på hembesök hos febriga, hostande gamlingar, vårdcentraler och akutintag är överfulla av snoriga och hängiga människor.

Eller har man köpt in för mycket vaccin som man måste göra slut på? Det har ju hänt förut.
Då skulle man kunna vaccinera alla gratis  som arbetar så att produktionen hålls igång.

Måste man vaccinera sig? Får man inte bestämma själv. Utifrån hur man mår och vad man tror om att insjukna i influensan. För att vaccinera sig är väl inte helt riskfritt? De gånger jag har vaccinerat mig har jag ofta blivit sjuk.

Vad blir det för konsekvenser om jag inte vaccinerar mig? Sämre vård om jag blir sjuk, eller ingen vård?

Om jag inte tar mitt ansvar kan jag ju bli smittad och inte bara det, jag kommer att  smitta en hel drös människor som måste uppsöka vårdcentraler, eller ännu värre akuten, de måste sjukskriva sig, de kan inte arbeta.  Barnen får inte gå i skola och förskola. Samhället kommer att vara  sjukskriven i månader.
Jovisst,  jag inser att  kostnaderna blir skyhöga om jag inte vaccinerar mig.  Men andra kan få chansen att jobba för dem som är sjuka. Om det nu finns pengar att ta in vikarier.

Ska jag vaccinera mig för att jag vill det eller för att samhället tycker att jag ska göra det?
Tänk  om man dessutom  fick alla att vaccinera sig då skulle ingen blir sjuk! Vilken vinst,men det är en utopi.

Att kallas för riskgrupp är inte kul, det är inte ens smart om man vill få äldre att vaccinera sig.
Jag vill inte kallas en riskgrupp. Jovisst förstår jag att det handlar om min hälsa att vi äldre kanske drabbas mer av att insjukna i influensan.
Men jag känner mig inte äldre eller svagare än för några år sen.
Blir jag sjuk, blir jag sjuk.

Vill man få oss 65plussare att gå till vårdcentralen och vaccinera oss så borde man säga:
Utan influensan får du ett friskare  och roligare liv och är man över 65  får man dessutom vaccinera sig gratis.
Bara för att du är värd det!

Insiktsbloggen: +1 grad i Sommarparadiset

 

November strand kopia

Vem behöver November grå, våt, kulen och mörk? En av mina vänner tycker att den är vacker, hon fotograferar mycket och hon ser en skönheten i det grå.  Jag försöker och tycker ändå att det är svårt att hitta den.

Jag lämnar Stockholm för att se hur det är i sommarparadiset.  Det är + 1 grad, grått, vått och kulet och det stora grå havet rör sig sakta.
Den sommarblå färgen är ändå vackrare än den mörka novembergrå.

Vågorna rullar lugnt in mot stranden och sen ut igen. Det där ljudet som på sommaren lockar mig att hoppa i.  Det lockar mig inte alls nu. Tänker inte klä av mig i det kalla vädret för att ta mig ut till dit där havet blir så pass djupt så man kan simma lite. Nej något novemberbad blir det inte. Inte i det här havet i alla fall. För att bada i november måste man vara bastuhet och längta till ett hastig kylslaget dopp från bryggan  men att springa spritt språngande naken  långt ut i ett långgrunt vatten vill man ju inte .

Manet kopia 2

På stranden finns slocknade supernovor. De ser som det, rödmaneterna,  fast i miniupplaga.  Rödmaneterna som följt med vågorna in och sen fastnat i sanden på utvägen. Tång och snäckor som blåst in från sydväst breder ut sig över stranden.
Sommarparadiset i november.  Är det fortfarande ett paradis? I paradiset gick ju Adam och Eva nästan nakna, det var varmt, det fanns mat och allt var bra  tills ormen kom. Sen fanns det bara en väg för dem, rakt ut i kylan. När vi tänker  på paradiset tänker vi väl oftast på  värme, sol, blå himmel och hav,  frid och fröjd. Kan man då finna ett paradis i november när  termometern visar på någon plusgrad, vattnet är kallt, himlen oftast grå och vinden viner. Och de tunna sommarkläderna är undanstoppade.
Klockan fyra är det nästan mörkt, det är tyst och  stilla.  Senare ser jag genom mina fönster rakt ut i mörkret ,det kolsvarta,  jag ser ingenting.  Paradisiskt?
Men en novembereftermiddag kan man hinna se en magisk solnedgång också då skådar jag  ut över havet och kisar mot solen.
-Men allt det där grå då? Ja det skimrar mer här än i storstaden.
-Men det där mörkret då? Mystid med många levande ljus och ljuslyktor.
-Klarar sommarhuset kylan?  Jag gör som Strindbergs Kristin i ett Drömspel, jag klistrar, jag klistrar.  Sätter maskeringtejp för dragiga fönster och vips kommer inte de små kalla luftströmmarna in. Tänder en brasa. Elementen är också på.Får jag väl betala för senare.
+1 grad i november. Ett annat paradis med annorlunda färgsättning och temperatur, avskalat och tyst.  Här får själen faktiskt ro.
Så november kanske ändå har sina fördelar.

solnedgång i november kopia

 

 

 

 

 

 

Insiktsbloggen: Tillit i stormen

Havet stormar

Det blåser hårt i Frösakull. Havet dånar och  vräker sig vildsint över stranden. Träden vajar fram och tillbaka men det är inget mot gårdagen nu blåser det bara ca 14-15 meter i sekunden igår var det närmare 40 i byarna så det var inte konstigt om jag var orolig för mitt  lilla hus och den stora björken som står alldeles för nära.  Hade orkanstyrkorna fått grepp om den hade den fallit över huset.

Men en gammal björk är en gammal björk även om stammen inte mår så bra nuförtiden.

-Den har stått här i många år och klarat både Gudrun och Pär, det är klart att den kommer att klara det här sa mannen som tar ner trän när jag äntligen fick tag i honom i går eftermiddag.   Hur kan du vara så säker, frågade jag.

-Det är en gammal björk, den är stadig även om stammen kanske kan vara lite åtgången, så jag vet.  Men i nästa vecka kommer jag och tar ner den det är dumt att chansa man vet inte när nästa storm sveper in. Man vet inte hur mycket en gammal björk orkar med.björken

Han lät så trygg och så jag lugnade ner mig.

Men under körrepet kom sms från mina vänner om orkanvindarna, hus som skakade, Nissan som svämmade över,tak som flög av.

Fick påminna mig om att  en gammal björk står stadigt men vad händer om någon av kronans grenar går av?

Är man 50 mil bort är det inte så mycket man kan göra.  Det blir som det blir.

Man får ha tillit.

Jag gav mig iväg från Farsta vid 7 tiden i morse, fick under resan reda på att huset stod där det stod, och björken med.

Klockan 12 var jag framme och kunde bara konstatera att jag nog haft en del tur den här gången med.

Överallt i Frösakull har träd fallit, stora stolta tallar och höga bulliga björkar med enorma rotvältor.

Nu ska jag sätta ett band runt björken ett band som betyder: Den här björken ska tas ned!

Det kommer att bli tomt, den har gett underbar skugga heta, soliga sommardagar.

Men gräsmattan kommer att bli glad och grön.

Insiktsbloggen: Hur ska det gå för björken i stormen

 

Björk i stormTräden vajar lite i vinden.  Byggherrens flaggor fladdrar. Det här är bara början, vindarna kommer att tillta även i Farsta.

Oron gnager i magen när stormen som kommer att dra in över västkusten och drabba Hallandskusten med full kraft nu har uppgraderats till en 3:a av SMHI.

Varför sitter jag här?  Borde jag inte rask sätta mig i bilen och åka ner till Halland och Frösakull idag istället för i morgon?

Jag oroar mig för den stora björken som står för nära huset och som vi bestämt ska tas ned under hösten för att den är just för stor och inte helt stabil längre. Tänk om stormen tar den? Då kommer den att falla över mitt hus med sin nya fasad och nya fönster. Så varför åker jag inte ned idag, varför vänta tills i morgon?

För att jag  har saker att göra i Stockholm under dagen och så ska vara med på en viktig körrepetition i kväll. Vår konsert den 7 november närmar sig. Men är den viktigare än huset?

Vad kan jag göra i orkanvindarna i mörkret?  Jag kan knappast hindra björken från att falla.

Och hur läskigt kommer det inte att vara i natt med vinden vinande och slitande i björken och hjärtat i halsgropen i väntan på det stora braket.

Björken klarade Gudrun och Pär borde den inte klara den här? Är det tredje gången gillt? Och står den kvar ska den snarast tas ned. Oron snör till halsen och jag försöker hitta ett enda telefonnummer till mannen som ska ta ner björken  Men honom når jag inte. Han har väl fullt upp en dag som idag, när alla håller andan och hoppas på att:

”så där illa kan det väl inte bli, förra gången de varnade blev det  ju inget”.  Är det det som dröjt sig kvar som gjort att jag suttit lugnt och inte brytt mig särskilt. Eller är det det gamla vanliga att jag inget gör förrän det verkligen verkar bli verklighet? Och det är det nu och kan det vara för sent?

Varför ska jag skjuta upp det som kan göras idag till morgondagen. Har jag levt för länge med devisen Det ordnar sig!?

Som om saker och ting görs av sig självt. Inget gör sig av sig självt. Man måste ta tag i det som ska göras.

Men måste man inte ha tillit?  Till att det ordnar sig.  Nu är jag där igen, men kan man ha tillit till vädrets makter?  Vädret är nyckfullt och meteorologerna kan ju trots allt bara ge oss prognoser om vad som komma ska. Och det är kanske de där prognoserna som ställer till det, som gör att vi inte riktigt tar  väderutsikterna på allvar. Det blir som det blir.

Men imorgon, om björken står kvar, när jag kommer ner till Frösakull, ska jag genast se till att den blir nedtagen.

För det kommer fler stormar och orkaner.  Det är jag ganska säker på.

Insiktsbloggen: Höst och vår

IMG_4472

Jag har krattat, min gräsmatta, lämnat en del löv till maskarna,  jag har grävt mitt trädgårdsland och i mina rabatter.  Jag har tagit bort plantor som inte kommer att överleva vintern. Jag har planterat nya som kommer att blomma nästa sommar. Jag har stoppat lökar i marken som kommer att växa upp till våren. Jag har förberett för våren och för varje nedsatt påskliljelök har jag tänkt: Så vackert det kommer att bli här i vår.

Det är lite lustigt med trädgårdsarbete. Det ligger alltid en halvår i förväg och i vår är det dags att fundera över vilka höstblommor som ska pryda rabatten.  Det är bara just mitt i sommaren som man kan njuta av det man har planterat och tänka: Jaha, blev det så här!

Vintern är drömmarna och planerandets tid,  då gör man ritningar och skisser av trädgården, då läser man frökataloger, köper fröer,  förodlar och belamrar fönsterbrädan med allahanda små krukor med frön och skott så allt är redo att stoppas i jorden när risken för frost är äntligen över.

Men nu är vi mitt i hösten. Är det inte en ovanligt vacker höst i år? säger många jag möter. Jo det är det.  En ovanligt vacker höst.

Aldrig har väl färgerna varit så starka. I så många nyanser av gul,orange, sprakande rött och milt grönt. Jag har kört mellan västkust och östkust och förförts av det färgsprakande landskapet. Men minnet är kort, alla höstar är kanske lika vackra

Men nu när jag förberett våren kan jag leva i nuet. I hösten. Den vackra och än så länge milda. Kylan lär vara på väg.

Som alltid var övergången till hösten lite besvärlig. Jag vill gärna hålla kvar sommaren en tag till och att inse att det jag sett fram emot är över, att nu är det slut,är vemodigt. Förändring är svårt vi vill gärna att det ska vara som det har varit. Men efter en tid så anpassar man sig. Årstider är inget man kan kämpa emot.  De kommer och går vare sig vi vill det eller inte.

Så när det är dags att kratta upp björkens löv som täcker hela gräsmattan då är det point of no return. Det finns inte någon återvändo, hösten är här och sommaren är nu bilder i mitt bildarkiv.

Höstens färgprakt är som ett fyrverkeri till det som varit. En sommarens grand final.

Nu kan vi flytta inomhus, låta trädgården vila och vara i höstnuet.

Insiktbloggen: Roxy, den lilla hunden

RoxyI förra veckan var jag hundvakt några dagar, till Roxy  en liten Shih Tzu flicka med ullig päls och rosett i håret som hindrar håret att skymma ögonen då skulle hon inte se mycket. Att se kanske  inte var så viktigt för en sån liten hund som ursprungligen kom från Tibet och sen fick som uppgift att värma kejsaren  i Kinas fötter. Kanske även kejsarinnans men det vet jag inte.

Nej hon var inte min fotvärmare, hon låg för sig själv på mattan, under stolen, under bordet, helt utsträckt på golvet i hela sin längd eller också hade hon rullat ihop sig till en liten boll då sov hon fick jag lära mig, låg hon utsträckt så vilade hon bara.
Vi kom nog rätt bra överens. Men ibland funderade jag på vem det egentligen var som styrde den här relationen. Jag upptäckte att jag var rätt fokuserad på henne. Hur hade hon det? Var det tråkigt, för lite ljud, för mycket ljud, för lite aktiviteter ,för mycket?  Så där höll jag på.  Satt jag för länge vid datorn, läste jag tidningen för mycket, gjorde jag helt enkelt för få saker med henne.
Asch tänkte jag jag måste ju gräva mitt trädgårdsland, men hur ska det gå till?  Runt mitt lilla sommarhus finns inga staket och grannarna har inga heller, måste jag koppla henne?  Om jag inte gör det kommer hon att springa bort när jag inte har koll på henne?  Men ,tänkte jag, de där små benen kan väl inte springa så fort. Jag hinner ifatt henne. Så jag grävde och Roxy gick runt och nosade på på blommor och buskar, sen gick hon till grannen och sen ner där bäcken rinner. Men jag såg henne. Jag hade koll.  Oftast. Och jag hade mitt trick att ropa på henne samtidigt som jag höll upp lite hundgodis. Jag hade fickorna fulla.
Men Roxy är en smart liten hund. Hon kom snart på att bege sig av till grannen för då skulle jag ropa på henne och hon skulle få godis. Så klart!  Men när jag som bäst höll på att  gräva i pallkragar,sand och gräsmatta, då passade hon på.  När jag tittade upp var  hon puts väck. Såg henne inte, ropade, tog fram godiset och ropade igen och ropade igen  och då kom hon, undrade nog varför jag ropade så, Jag var glad att hon kom när jag ropade. Hon  fick  sitt godis, la sig sen  till ro i solen och gnagde på ett tuggben.

Men vi har gått långa promenader med utan godis.  Jag har lett hon följt efter tills vi var på hemväg då tog hon täten och jag hängde efter.
Vi har undersökte stranden och klipporna, hon har vaktat när jag badat, jo det var i förra veckan, hon  har hoppat modig från sten till sten, och sprungit fort och långt på korta ben.  Väl hemma har hon rullat hon ihop sig och somnat.  Vilken liten kompis. Sällan klagat då har hon bara satt sig på rumpan eller bestämt börjat gå åt andra hållet. Det var bara att ge sig.
Så småningom slutade jag  bekymra mig om hon hade det bra och bara grävt och  flyttat jord och sand, hon  hade nosat och gett sig ut på egna små utflykter ,kommit när jag ropat.
Men den här sista dagen kom hon inte när  jag ropade. Hon var bara helt borta.  Var var  hon? Var skulle jag leta?  Oron spred sig snabbt i min kropp.
“Men inte nu Roxy,  snart kommer ju  snart din matte och hämtar dig”. Jag ropade så att det ekade i hela sommarstugeområdet men hon kom inte. Men var tusan var  hunden?   Och så tänkte jag på räven som  drar runt här.  Och blev ännu oroligare.
Så, plötsligt, kom hon, i full fart med flaxande öron, rosetten på sned, flåsande och hoppande.  På ett riktigt  bushumör. Vilken lättnad det var.  Jag kramade den ulliga bulliga lilla kroppen. Hon hoppade vidare, la sig ner, hittade ett gammalt tuggben som hon inte gnagt färdigt på . Jag grävde klart  och fick till mitt trädgårdsland och tänkte att nu vet vi var vi har varandra.  Kändes riktigt bra. Jag var nöjd och trött.

Ska jag skaffa hund nu då? Jag har ju pratat om det länge. I flera år. Min svärdotter undrar vad det är jag funderar på.  Hon tycker att jag har funderat tillräckligt länge och om jag inte skyndar mig nu så kan det snart vara för sent. Nej det har hon inte sagt, det säger jag.  För visst tänkte jag att det nog var lite skönt när matte kom och hämtade Roxy, en liten timme, sen saknade jag henne.
Det är väl så att det blir ju ingenting av någonting om man bara går omkring och tänker hela tiden och inget gör.   Det svåra är att bestämma vilken sorts hund jag ska ha.  Så jag tänker och tittar och googlar och pratar med mina hundvänner om vilken sorts hund jag ska ha. De kommer alla med olika förslag, jag blir mer och mer förvirrad. Förstår att här gäller det att hålla huvudet kallt och hjärtat varm och klappande för den hund som jag hoppas inom en inte alltför lång tid ska bli min.

 

Insiktsbloggen: Vad gör du nuförtiden?

130531-Mariaberg-157139En typisk ”pensjo” fråga. Vad gör du nu för tiden:  

Eftersom jag är pensionär sen ett år tillbaka så får jag den frågan. Tycker mig ana en underliggande fråga ”hur får du tiden att gå?”
Ja hur får jag tiden att gå när jag inte går till ett jobb varje dag. Tycker mig  också höra en liten rädsla från frågeställaren som ju också ska bli pensionär en dag och vad gör man då, hur får man tiden att gå??

För att inte frågeställaren ska oroa sig för mycket så svarar jag ofta snabbt  med en lång, kanske till och med för lång, innehållsrik förklaring till vad jag gör en helt vanlig dag.  Det blir  en hel  del av allt det som jag tycker om att göra. För nu hinner jag det ,när jag inte har någon annans måsten att utföra.  Nu gör jag det man längtar efter när man jobbar,för nu bestämmer jag över min egen tid, mina egna behov, min egen vilja, vad  jag vill eller inte.

Dagarna går väldigt fort när man har roligt.

Det var inte så att jag inte hade roligt på mitt jobb. Jag gjorde väldigt mycket som var häftigt,roligt och utmanade, men att det här pensionärsåret skulle bli så roligt, det hade jag inte trott och  att så många  oväntade möjligheter  skulle dyka upp, det hade jag inte trott.  Allt jag har behövt göra är att fråga mig själv” Vill jag göra det här?” Och så har jag resonerat med mig själv och kommit fram till ” Ja det vill jag”.

Största problemet just nu är var ska jag vara?  I Halland eller i Farsta.  Ska jag  gräva om mitt trädgårdsland och uppleva hösten i Halland eller gå på en kurs i praktiskt filosofi, en skrivarkurs och ha tillgång till en hela storstan. Jag får välja. Prioritera.  Inte ens som pensjo kan man göra allt samtidigt. Jag får vara lite filosofisk istället.  Allt behövs inte göras nu, det kommer en vinter som bli bra för kurs och sen kommer det en vår och då vill jag så och plantera  i mitt nya trädgårdsland. Så hur svårt kan det valet vara?

Så: Gräv nu, gå på kurs sen.

Jag gör inte saker och ting lika fort som förr. Jag tar lite mer tid på mig, är lite mer ordentlig och omsorgsfullt och då kan det bli rätt bra.
Dessutom tycker jag att det är roligare när man inte behöver ha bråttom.  Jag kan gå där och fundera i lugn och ro hur jag vill att trädgårdslandet ska se ut hur djupt jag behöver gräva, och när det väl är färdigt kommer jag att vara så otroligt nöjd med att jag har gjort det.  Nu ska jag bara se till att jag börjar så jag får uppleva det där härliga.

Leva tar tid, och vi har bråttom det är så mycket som ska göras varje dag att man inte hinner med det där som kanske är livet, det som är meningsfullt som att vara med sin familj och vänner, uppleva naturens alla skiften, hinna med sig själv och mycket mer. Fysikprofessern Bodil Jönsson, som bla har skrivit boken 10 tankar om tid har nu skrivit en bok om pensionärstiden:
Tid för det meningsfulla. Boken börjar med en bild av damen på cykel och texten:

Hela livet hade hon försökt ta den snabbaste cykelvägen till jobbet.  Nu började hon undra:”Vilken är den roligaste?

Bra fråga man kan ställa sig. Borde man ställa sig varje dag.
Livet är värdefullt. Och jag vill gärna hålla mig levande tills jag dör.

Så ett  kort svar på frågan ”Vad gör du nuförtiden?” är:

Jag lever. Varje dag.

 

 

 

 

 

 

 

 

Inisiktbloggen: Vem styr mitt liv?

 

     Ut och
S P R I N G
det är underbart

Då och då funderar jag på vem eller vad som styr mitt liv? Är det jag eller är det någon annan. Är det min innersta vilja att gå upp tidigt på morgonen och springa 5 km och sen ta ett bad i havet.  Det känns inte så för i så fall så skulle jag väl inte ligga i sängen och ha långa överläggningar med mig själv om det positiva i att ge sig ut och springa, hur härligt det sen känns med det där morgondoppet.    Överläggningen kan handla om att jag kan ju promenera, för det är inte ansträngande, eller gå direkt ner  stranden och bada.   Det där kan hålla på en stund men resulterar nästan alltid i att jag ger mig ut och jag håller mig alltid till min ursprungliga plan. När jag snör på min skorna så tänker jag att i morgon behöver jag inte springa då kan jag  ligga kvar i sängen och läsa tidningen.
Behöver!  Är det så jag ser det att det är ett mer ett måste än ett behov av att få springa. Så vem är som bestämmer jag eller är det någon annan?  Är det verkligen jag att springa?  Jag tycker ju  om att dansa och sjunga i kör. Det är som om det där springandet inte  riktigt är jag.   Någonting som jag har tillfört  mitt liv men inte integrerat.  Fast jag hållit på med det i många år!

Så varför dessa överläggningar? Är det rädslan som styr mig? Rädslan att inte orka  de där 5 kilometerna. För det blir ju aldrig lättare.  Eller handlar det om motivation?

Jag har en bild av jag ska springa fort med lätta fötter men det händer nästan aldrig.

Man kanske inte kan springa fort med lätta fötter vid min ålder men att jag gör det.

Jag borde istället  vara tacksam över att jag fortfarande kan springa, att jag faktiskt orkar mina 5 km och ibland lite mer och komma ihåg hur glad jag är när jag har gjort det hur gott det känns i kroppen och i sinnet. Lättare att le lite åt mig själv och mina rädslor, att inte orka eller  brist på motivation.

För varje gång jag övervunnit min motivationsbrist leker livet. Sist var det när jag målade om några väggar i sommarhuset.  Det blev krångligare och svårare än jag trodde och jag var på väg att ge  upp och jag tänkte på att jag skulle få höra att jag slarvat där ,att det var snett här och titta där hade jag missat osv.  Man kan tappa motivationen för mindre. Helt otroligt hur jag kan hålla på.
Men jag gav inte upp, jag fortsatte tills det var klart. När jag sen satt  i min soffa och tittade på väggarna så var de ju helt ok.  Rätt färg, rätt beslut och skavankerna som jag själv sett var knappt synliga.

Så vem är det som styr mig? Är det jag, min inre censor eller någon annan?  Kanske både jag, censorn och någon annan men jag bestämmer. När jag trots allt gör saker även om det tar emot så har jag ju bestämt att göra det.  Så mycket vet jag. Och då är det min vilja öven om jag inte är världsbäst på det jag gör men gör det ändå. Jag lär aldrig springa mina 5 km på någon rekordtid. Fast det är ju alltid  lite kul om jag kan springa lite fortare än jag gjorde igår. Så då är det väl inte rädslan som hindrar mig utan mer motivationen.Varför springer jag? Jo jag springer för livet. Det enkelt och jag håller mig i form. Och jag målar om väggar fast det är svårare än jag tror. Jag lär mig hur jag ska göra nästa gång och jag lär mig om mig själv.  Är det inte det som är utveckling?

 

 

Insiktsbloggen

 

Insikt kopia

Insikt vad är det?  Vad handlar det om?

Det handlar om kunskap, om medvetenhet om faktiskt förstå! Att komma till insikt är en känsla av lättnad och nästan lycka  som rusar genom kroppen av nån sorts befrielsen när man kan utropa ” Nu fattar jag”.

Sen är allt det som verkade svårt  lätt.

Att komma dit kan vara en lång eller kort process.  Men både hjärta och hjärna är med och jag tror att man kommit en bit till i sin utvecklingsprocess man vidgar sin medvetenhet. Och kanske blir man en bättre människa. Jag vill tro det.

Den här bloggen som jag kallar Insiktsbloggen med högst personliga tankar om livet som jag ser och upplever det.

Jag har funderat länge kring denna blogg. Men nu är det dags för nu har en ny dörr har öppnats eftersom jag är min egen.  Nyligen pensionär är det med stor nyfikenhet jag möter min nya verklighet.  Nu inser man att just leva tar tid det som vi inte alltid hinner med när vi jobbar och står i som väcker tankar och reflektioner. Och förhoppningsvis en och annan insikt.

Jag blir glad om du läser kanske finns det ett och annat som kan intressera dig så kommenterar  gärna när du har lust.